bookmark_borderHemmajobb

Jobbar hemma – ringer istället för att ha besök. Förkylning. Ja … i dessa tider hade man nästan glömt att det finns något som faktiskt heter – ”förkylning” – en vanlig hederlig ”bon’förkylning”. Börjar bli bättre. Hoppas att jag vaknar utan direkta symptom i morgon. Vill tillbaka till jobbet på plats, men med största sannolikhet kommer jag att ringa istället för att ta besök.

Väntar ju på en lite spännande träff på torsdag och det vill jag helst kunna genomföra. Men det återstår att se hur jag mår imorgon under dagen. Mår mycket bättre just nu men morgonen är bästa tid att bedöma på eftersom det är då jag vanligen har lite besvär med luftrör o hosta.

bookmark_borderBytt webhotell

Jag har flyttat ifrån det webhotell jag har haft under flera år för att testa ett annat med dess funktioner. Jag kommer fortfarande att ha främst wordpress-bloggar, men kan ha fler än en och jag tänkte bygga upp något som inte är fullt så personligt utan mer lutar åt det professionella hållet utöver denna blogg/hemsida. Det verkar dock som att jag inte fick med mig alla bilder från det gamla webhotellet. Så det återstår att se om jag kan flytta över bilderna.

Jag har dock fått krångla en del för att få det att fungera. Men nu verkar det vara igång. 😀 Skam den som ger sig.

bookmark_borderBlomster – årets tema

I år har fokuset legat på att skapa snygg utsida genom att bygga altan och vi har även satt sommarblomster i blomlådor. Idag gick jag vidare på insidan. Fick några sticklingar av pallettblad igår och hittade två större pallettblad idag och även en Monstera. Dags för att fräscha på blommor här hemma. Maken köpte två nya orkidéer och vi har två som jag hoppas får nya blommor någon gång. De som inte har blommor just nu är vita.

Altanbygget våren 2021

 

Vi stortrivs med altanen. Blommorna lever än även om de är lite tagna av värmen.

bookmark_borderVändningen finns

Det är så intressant att den psykologiska vändningen vanligen rör sig kring tiden efter Rasmus dödsdag. Jag tror att min hjärna och kropp fångar upp födelsedagen 9/1-98 varje år och sedan håller sig minnet kvar mer aktivt under de månader han levde (3,5 månader) och efter dödsdagen her jag liksom överlevt ytterligare en dödsdag och för varje dödsdag som går blir det lite lättare att ta sig igenom och ut ur. Jag kommer nog alltid att vara något lätt sänkt dessa månader på året men det är okej. Kanske är det att jag tillåter mig att faktiskt känna och inte distansera mig helt ifrån det dessa månader. Det är helt enkelt okej för mig. Det blev lite mer förstärkt förra året eftersom jag under samma tid när det närmade sig dödsdagen hade Covid-19 och den förstärkningen kände jag även i år, men hade lättare att hantera det.

I år tillstötte oro för min äldsta son också eftersom han svimmade helt plötsligt och det pågick och pågår bedömning/utredning för hjärtat. Vi blev tidigt informerade om att vi eventuellt inte kommer att få ha honom kvar ett helt normallångt liv.

Självklart finns det både i hans pappas och min hjärna – och känslomässigt en oro – vi båda känner att föräldrar ska inte överleva sina barn, och särskilt inte överleva två av sina barn. Ändå vet vi/jag  – att det tyvärr händer att man tvingas ”överleva” mer än ett barn. Vi VET bättre än människor som inte delar vår erfarenhet vad det innebär att förlora ett barn. Vi vet att livet är svårt att hantera i förlusten. Vi vet så väl vad vi skulle tvingas gå igenom om det händer igen. Det lättaste är att stoppa strutshuvudet i sandlådan och låtsas att ”det inte skulle hända oss” men vi har inte lika nära till strutsbeteendet på denna punkt, i den kontexten. Det som har hänt en gång KAN riskera att hända igen. Vi vet i o f s att vi överlevde den första gången. Men det tär på krafterna att ens vara i närheten av den rädslan igen. Just nu är läget stabilt, men vi vet inte framtiden.

bookmark_border23 år av saknad

23-årsdagen efter Rasmus död har passerat. Förra året vid denna tid hade jag varit riktigt rädd och orolig för att det fanns en risk att jag skulle bli så pass sjuk att jag skulle komma att göra honom sällskap. Jag blev aldrig så allvarligt sjuk i min Covid-19 men det fanns tankar och rädslor/oro om det. Under hela det sista året har det skett sådant som i högre grad har triggat igång minnet av. den där hemska dagen om 13 dagar för 23 år sedan, då jag hittade Rasmus död. Om tre dagar för 23 år sedan fick han sin första vaccinering. I början trodde jag att vaccinet kunde vara en bidragande orsak eftersom läkaren frågade om detta och hur han mådde efter vaccinationen. Hon frågade för forskningens skull. Idag tror jag att han sannolikt hade dött oavsett denna vaccination. Jag vet fortfarande inte helheten säkerställt vad som egentligen hände den där natten som ledde till att han dog.

Det senaste året inleddes med en oro/rädsla för att själv bli så sjuk att jag riskerade att dö. När 7 månader av året hade gått föddes mitt barnbarn för tidigt och med ett allvarligt tillstånd som gjorde att vi faktiskt inte visste om han skulle överleva. Här återkom mina minnesbilder/allt från den där traumatiska dagen och tiden efter till liv inom mig igen och kroppen har varit i ett påslag under sommaren 2020 och hösten samma år. Nu har det lugnat ned sig och jag har inte samma påslag som under hösten vilket är skönt. Men när stress-påslaget släppte kom tröttheten/utmattningen. Nu har även den passerat lite mer.

Vad menar jag med att allt kom tillbaka.

Minnesbilderna av det scenario som utspelade sig på morgonen, men kanske främst den stund då jag hittade honom och insåg att han var död och att det var alldeles för sent för att kunna få liv i honom (hittades ca 7.30 i spälsängen, där hans sista andetag och hjärtslag kom enligt läkaren ca kl 4.00).

Minnen av hela den dagen på sjukhuset och hos de som fick vara barnvakt. Jag var avstängd känslomässigt och det var jag nog ett bra tag efteråt. Eller … jag vet inte om avstängd är rätt ord, men det visade sig så utåt. Inom mig hade jag alla känslor i en enda röra och ångesten var länge så påtaglig att jag inte ville vara med. Vad hade jag för rätt att leva när mitt barn inte fick behålla livet, hade jag gjort något fel som ledde till hans död? Var jag medveten om verkligheten där och då, den där natten. Hade det hänt något som låg utanför mitt minne?

Den/de man älskar kan dö och att våga älska var svårt. Kärleken smärtade och smärtar. Jag ville inte vara med längre och jag åt nästan inget. Nudlar var det jag fick i mig. Jag har inte något minne av att jag åt så mycket annat än nudlar det första året. Någonstans fanns tanken att om man inte äter så dör man och den tanken då för tiden var inte skrämmande, snarare välkommen. Jag hade aldrig genomfört något mer drastiskt än självsvält, men det var illa nog sett på efterhand. Relationer ställdes på sin spets. Jag stötte bort många som jag egentligen ville ha relation med om inte jag hade ”varit så värdelös”. Det känns jobbigt att sätta ord på hur jag mådde då, idag. Idag kan jag känna kärlek till den tjej jag var då. Trasig tjej, trasig mamma. Men det gör fortfarande ont att mina övriga barn som var äldre än Rasmus men även de båda sistfödda har drabbats av eftersviterna av denna förlust. Kan inte ha varit lätt att växa upp i skuggan av ett barn som dött i relation till deras mor. Samtidigt finns inget jag idag kan förändra hur mycket jag än vet att jag skulle ha gjort annorlunda på efterhand.

Idag är jag glad att jag fortfarande lever. Att jag lyckades vakna upp. Det krävde ett uppbrott från partnerrelationen och att låta pappan till barnen ta huvudansvaret om de äldre barnen, d.v.s. ytterligare förluster (på efterhand kan jag se att det hade med att jag inte såg något värde i mig själv, de klarade sig bättre utan mig – idag ser jag sviter av att de förlorade närvaron av en mamma som innerst inne älskar dem över allt annat – d.v.s. jag var värd något – jag var inte värdelös, men min tanke om att jag var värdelös tog mig bort ifrån dem och i viss mån kan risk finnas att deras självkänsla påverkats på sådan nivå att de kan ha negativa tankar och känslor om sig själv i relation till mig. Det gör också ont.

Idag är alla barnen 18 år och äldre. De har vuxit upp. Flera av barnen bor 25 mil bort, så vi har inte vardagsrelationen på samma sätt som jag tror vi skulle ha om vi bodde närmare varandra. Ett av barnen har flyttat närmare mig och de två yngsta bor hemma hos min man och mig. Jag är inte värdelös och idag vet jag att jag egentligen är värdefull. Sedan finns det sådant jag behöver jobba med för att förbättra relationer i mitt liv fortfarande, men det tror jag vi alla har. Relationer är en pågående interaktion, en process i utveckling.

Jag fortsätter min livsresa och ser fram emot den, med allt vad den innebär.

Vackra och ibland taggiga rosor.

bookmark_borderHelg – kort

Kort vanlig hederlig helg jämfört med föregående helg då vi var lediga i 4 hela dagar. Jag klagar inte. Imorgon – mötesledare. Idag förberett mig för detta. Satt och funderade lite kring mitt mående efter första vaccindos. Jag har varit lite piggare sedan någon vecka efter vaccinet. Men det som är svårt att avgöra om det är just vaccinet eller om jag helt enkelt blivit bättre på att ordna för återhämtning. Piggare i hjärnan, mer klartänkt och tydligare även i behandlingsarbetet. Ökad motivation. Börjar få fram lite idéer. Måste försöka få till att börja strukturera upp min tid så att jag orkar och hinner. Behöver skapa motivation till att börja röra på mig mer, gympa, promenader, cykla något.

bookmark_borderHemmajobb

Jobba hemifrån är ett nytt scenario sedan ett år. Jag har jobbat hemifrån under våren 2020 då jag själv hade Covid-19. Men det är restriktioner som lett till att minsta lilla symptom innebär att om jag inte kan jobba hemma, måste jag vara sjukskriven. Sjukskriven för lite snuva är inte riktigt min grej, då föredrar jag att jobba. Om jag inte mår bra så kan jag antingen minska flödet lite så det blir hållbart eller så får jag sjukskriva mig om jag mår riktigt dåligt. Det blir inte bra att pressa sig för hårt – jag har lärt mig sista året. Men om jag är pigg så fungerar det för mig att jobba hemifrån – för en tid, men helst inte någon längre tid. Jag jobbar helst på plats p.g.a. att det påverkar familjen för mycket -maken – om inte det är nödvändigt p.g.a. symptom, vad gäller samtalsbiten. Dock kan jag jobba med den mesta administrativa delen hemma. Men man ska inte ha så mycket +-flex på sig, så nu har jag månat om att komma lätt i minusläge så att jag kan hålla mig kring 0:an. Jag behöver leva som jag lär. Ibland är det svårt. Ibland är det lättare.

Pandemi-restriktionerna tär på oss alla på något plan. Människor isolerar sig => upplagt för depressioner. Människor blir uppsagda => depression. Dessutom är det oroande, ångestladdad och höggradig stress vilket kan leda till utmattning. Människor tappar hoppet och meningen med livet. Andra jobbar extremt hårt i tuffa traumatiska förhållanden och utsätts för traumatiska upplevelser dagligen på högre nivå än man har sett i dessa generationer på gruppnivå skulle jag tro och det är egentligen en fråga om när denna pandemi vänder och dessa får andrum – så kommer många av dem att få utmattning och kanske symptom på PTSD därefter.

Vi är många som inget hellre önskar än att denna pandemi ska vända. Just nu får vi nöja oss med att ta vara på varje dag, varje här- och nu och försöka hitta ro i vår tillvaro.

Ta hand om er och ta hand om varandra. <3

bookmark_borderTiden … sedan man fick barn/barnbarn – M 3 år

Ett av mina barnbarn fyller år den kommande veckan. Min dotters mellanbarn M blir tre år och det är konstigt att man inte hänger med i tid. Var och hälsade på igår och gav henne en present – kläder och en bok om Pippi Långstrump för hennes mamma att läsa för henne till dess att hon själv kan läsa. 🙂 Klassiker.

Tiden går så otroligt fort. Man hänger inte med i tid. Tid som ibland kan upplevas som att den går extreeeeemt sakta, kan stundom upplevas som extremsnabb. Det beror nog på var vi befinner oss i livet i viss mån. Tiden kan ibland få en att uppleva svårigheter att kunna vara ”här och nu”. Livet går så fort så att vi ”måste se till att hinna med så mycket som möjligt”. Vi uppnår det om vi har fokus på vårt här och nu, och tänker i kortsiktigt format, men även långsiktigt. Det ena utesluter egentligen inte det andra. Men för att komma till gott långsiktigt resultat i livet behöver vi ta tillvara stunden här och nu.

 

bookmark_border1 år

För ett år sedan gick jag hem för första gången med symptom. Var hemma 1 vecka med vad jag vanligtvis aldrig hade varit hemma med tidigare sedan jag började jobba. Jag mådde inte dåligt, var bara snuvig. Efter en vecka smällde det till och jag blev lufttät, hade andnöd. Fick inte ut luften när jag hade inhalerat. Ingen testning genomfördes för det gjorde man inte i första han då eftersom det var brist på testmaterial. Men eftersom jag hade återkommit på plats ett par gånger och symptomen återkom valde man att ändå testa mig. Jag var positiv och fick gå hem. Jobbade hemma största delen av tiden. Det var första veckan jag inte hade möjlighet då jag inte hade dator (och inte visste att det fanns patientsäkra sätt att använda egen utrustning.

Jag var rejält tagen från vecka 2 och framåt och fick balansera hur mycket jag gjorde varje dag och jag var nog inte i min bästa förmåga i mitt behandlingsarbete. Andfådd och jag är rätt säker på att jag i sovande tillstånd slutade andas korta stunder. Min dotter som bor hemma, var vaken på nätterna och rätt vad det var ryckte hon tag i min fot och var rädd att jag inte andades. Varje gång kippade jag efter andan och insåg att jag hade en konstig känsla i huvudet och ansiktet och i andningsapparaten och kroppen. Skrämmande för henne, skrämmande för mig. Men jag levde och det gör jag än. Har ingen aning om hur mina lungor idag är påverkade av det.

Min oro idag, är snarare på den nivån att ”tänk om jag får det igen och inte inser det för att jag har lindrigare symptom ändå eller helt uteblivna symptom”. Den tanken kan vara gynnsam men den kan även vara lite överdriven. Samtidigt ska vi vara försiktiga och ta sjukdomen på allvar.

Håll ut och håll avstånd! Vi kommer att klara det här! <3

bookmark_borderLivet på en pinne

Idag = fredag => Nu är det helg och man är ledig.

Imorgon = lördag => födelsedagskalas för barnbarnet (mellanflickan M) som blir tre år 16/3. Ska väl handla något åt henne innan vi åker dit.

Denna vecka har varit en intressant vecka. På flera sätt. Jag fick vaccindos 1 (AstraSeneca) i måndags, mådde lite halvdant i tisdags så jag halverade dagen och gick hem. Har jobbat hela veckan. Just nu hoppas jag att jag inte blir mer snuvig än vanligt.

För ett år sedan – den 13/3-21 gick jag hem med snuva som symptom. Mådde rätt bra första veckan då jag stannade hemma, men blev inte bättre. Under andra helgen blev jag konstigt hostig. Hostig på ett annat sätt än jag brukar vara. Det tog en månad innan jag till slut blev testad och det visade sig då att jag var positiv för Covid-19. Så en av de första på min HC som smittades. Det är otroligt vad kroppen minns. Kan nästan känna samma som jag gjorde då. Droppen vore nog om jag han få smittan innan vaccindosen så att jag fick Covid-19 igen, vilket jag inte tror på. 😀 Men tanken slår en. Min man har träffat en person som har en partner med ett barnbarn som testat positivt. Det innebär att det finns en extremt minimal risk. Men det vore 0.001% på 100. 😀

Dock ska man nog inte ta Covid-19-viruset för givet. Så vi försöker fortsätta hålla ut och hålla avstånd.