bookmark_borderAtt leva i acceptans

Livet går inte som vi vill alltid. När vi accepterar det (som vi faktiskt inte kan förändra) och förändrar det vi kan (ofta vårt eget beteende/tankar och därigenom på sikt känslor) och förstår skillnaden mellan dessa båda blir det lättare att leva trots allt. Jag kan inte förstå exempelvis varför ett barn måste dö. Men jag kan heller inte förändra att det skedde. Jag kan inte välja att få till stånd att han lever, finns ingenting i mitt beteende som skulle kunna förändra något där. Det enda jag kunde förändra var hur jag sedan agerade och tänkte. Det är ett förändringsarbete som får pågå ett helt liv. Men det accepterar jag. Det får vara så. När tankar som är negativa gnager sig in accepterar jag att de faktiskt kom in. Jag kan dock välja, hur mycket jag fokuserar på dem. Jag kan välja att ändra fokus. Jag kan välja att låta dem finnas och tillåta mig att känna de känslor jag känner. Det är okej och det är acceptabelt. Det kan vara bra att minnas det, de gånger tankarna gnager sig in och råkar hitta en landningsplats i hjärnan. Det är okej. Det vore konstigare om jag inte tänkte och kände något när det gäller mitt barns död.

bookmark_borderSöndag

Söndagen är här. Jag har en del läsning att göra inför imorgon. Jag har körövning ikväll.

Jag somnade inte förrän tre inatt vilket inte hör till vanligheterna. Jag brukar kunna somna, brukar inte ha trubbel att somna in. Men inatt hade jag för många tankar i hjärnan. Det har sin grund i en del av livet som är kopplat till min mors cancersjukdom, mer den psykologiska konsekvensen i hennes välbefinnande. Jag kan bara lyssna, konfrontera tankar som behöver omstruktureras och finnas här som det lyssnande örat. Det vill jag ge henne, så långt jag orkar. Samtidigt behöver jag lära mig min egen gräns och att släppa samtalet där vi lägger på luren. Kanske lite omänskligt att lyckas med. Livet är en berg- och dalbana, en dans på rosor (taggar som gör ont men vackra). Vi får acceptera det och leva det som det är. Jag känner mig ledsen, lite maktlös så som man kan göra när man vet att man inte kan göra tillräckligt. Cancer – ja varför finns cancer? Varför inte?

Jag fyller mitt liv med positiva aktiviteter, exempelvis att sjunga i kören, utöver studier och familj för att kunna hantera det jobbiga. Jag promenerar regelbundet och snabbt. Jag försöker när jag kan hinna på gympa varje måndag kväll. Jag äter så gott jag kan som jag ska. Jag är ute viss del av dagen. Jag fräschar upp mig och försöker ta hand om mig. För att orka! Allt det där är så viktigt för hur vi hanterar det tuffa som sker under vår livsresa.

bookmark_borderDikter

sorgens rum

i sorgens mörkaste rum
finns glädjen över
tider som har
flytt
© Junia, 2015-09-03

i livets mörker

och i livets
mörker finns
kärlekens
ljus

och glädjens
skratt

växer
fram

och i livets mörker
växer sig kärlek
stark

tillsammans i
acceptans
© Junia, 2015-09-02

bookmark_borderAlla helgons dag

heartcandle
(Bilden hittad via google bildsök)

Nu har det knackat på dörren ett par dagar, barn som säger ”bus eller godis” och mitt svar de gånger jag öppnar är – inget av det. Jag har inte godis hemma och bus för att man inte får godis känns inte så kul.  De flesta busar en liten aning ändå … skramlar i brevlådan och springer iväg. *skratt* Barnleken är inget jag har emot egentligen men denna helg har en annan betydelse för mig. (Men hade jag haft godis hemma så … Hade jag …)

Denna helg handlar inte om Halloween för mig, utan om alla de som vi inte har hos oss längre. Det är en stund av att tillåta sig att minnas dem, gå och tända ljus på minneslunden eller vid graven.

Rasmus grav – hans sista viloplats – är ca 25 mil bort från mig. Jag har därför inte varit hos honom mer än ett par gånger sedan jag flyttade. Förra året var jag dock till en kyrkogård i närheten där en väninna till mig har sin dotter. Jag gick och beskådade alla fina ljus vid alla gravar och stod vid hennes dotters grav en liten stund, lät minnena få komma. Det var vackert. Minnet av Rasmus är trots den smärta det har givit väldigt vackert. Där, vid väninnans dotters grav, drog jag mig till minnes, Rasmus så som han var när han levde. Glad och sprallig och vild. Vackra ögon. Sig själv.

rasmustremanader

Jag minns när han föddes, stoltheten. Det var lite unikt då han föddes. Hans alla syskon hade vattkoppor. Så pappan åkte hem redan medan jag var kvar på förlossningen. Jag började störtblöda och fick en spruta för att stoppa det och massage på magen. Jag har aldrig tidigare behövt ringa på larmklockan, men den gången var jag tvungen. Redan då speciellt. Men det gick bra och jag hade Rasmus med mig. Jag var på BB i tre dygn. Var där till PKU-provet var gjort och sedan fick jag till sist åka hem. Barnen var inte välkomna då de hade vattkoppor och ingen som inte hade haft vattkoppor fick vara där. Så de första dagarna var det mest bara jag och Rasmus.

Idag jobbar jag på ett ställe nära den kyrkogård där väninnans dotter ligger så jag skall gå förbi där innan jag börjar jobba och stå en liten stund och bara vara.

Dagen är regnig och grå och jag har ont i halsen och är förkyld och är inte på topp. Så kan det också vara. Svajar med!