Vändningen finns

Det är så intressant att den psykologiska vändningen vanligen rör sig kring tiden efter Rasmus dödsdag. Jag tror att min hjärna och kropp fångar upp födelsedagen 9/1-98 varje år och sedan håller sig minnet kvar mer aktivt under de månader han levde (3,5 månader) och efter dödsdagen her jag liksom överlevt ytterligare en dödsdag och för varje dödsdag som går blir det lite lättare att ta sig igenom och ut ur. Jag kommer nog alltid att vara något lätt sänkt dessa månader på året men det är okej. Kanske är det att jag tillåter mig att faktiskt känna och inte distansera mig helt ifrån det dessa månader. Det är helt enkelt okej för mig. Det blev lite mer förstärkt förra året eftersom jag under samma tid när det närmade sig dödsdagen hade Covid-19 och den förstärkningen kände jag även i år, men hade lättare att hantera det.

I år tillstötte oro för min äldsta son också eftersom han svimmade helt plötsligt och det pågick och pågår bedömning/utredning för hjärtat. Vi blev tidigt informerade om att vi eventuellt inte kommer att få ha honom kvar ett helt normallångt liv.

Självklart finns det både i hans pappas och min hjärna – och känslomässigt en oro – vi båda känner att föräldrar ska inte överleva sina barn, och särskilt inte överleva två av sina barn. Ändå vet vi/jag  – att det tyvärr händer att man tvingas ”överleva” mer än ett barn. Vi VET bättre än människor som inte delar vår erfarenhet vad det innebär att förlora ett barn. Vi vet att livet är svårt att hantera i förlusten. Vi vet så väl vad vi skulle tvingas gå igenom om det händer igen. Det lättaste är att stoppa strutshuvudet i sandlådan och låtsas att ”det inte skulle hända oss” men vi har inte lika nära till strutsbeteendet på denna punkt, i den kontexten. Det som har hänt en gång KAN riskera att hända igen. Vi vet i o f s att vi överlevde den första gången. Men det tär på krafterna att ens vara i närheten av den rädslan igen. Just nu är läget stabilt, men vi vet inte framtiden.