bookmark_borderHemmajobb

Jobba hemifrån är ett nytt scenario sedan ett år. Jag har jobbat hemifrån under våren 2020 då jag själv hade Covid-19. Men det är restriktioner som lett till att minsta lilla symptom innebär att om jag inte kan jobba hemma, måste jag vara sjukskriven. Sjukskriven för lite snuva är inte riktigt min grej, då föredrar jag att jobba. Om jag inte mår bra så kan jag antingen minska flödet lite så det blir hållbart eller så får jag sjukskriva mig om jag mår riktigt dåligt. Det blir inte bra att pressa sig för hårt – jag har lärt mig sista året. Men om jag är pigg så fungerar det för mig att jobba hemifrån – för en tid, men helst inte någon längre tid. Jag jobbar helst på plats p.g.a. att det påverkar familjen för mycket -maken – om inte det är nödvändigt p.g.a. symptom, vad gäller samtalsbiten. Dock kan jag jobba med den mesta administrativa delen hemma. Men man ska inte ha så mycket +-flex på sig, så nu har jag månat om att komma lätt i minusläge så att jag kan hålla mig kring 0:an. Jag behöver leva som jag lär. Ibland är det svårt. Ibland är det lättare.

Pandemi-restriktionerna tär på oss alla på något plan. Människor isolerar sig => upplagt för depressioner. Människor blir uppsagda => depression. Dessutom är det oroande, ångestladdad och höggradig stress vilket kan leda till utmattning. Människor tappar hoppet och meningen med livet. Andra jobbar extremt hårt i tuffa traumatiska förhållanden och utsätts för traumatiska upplevelser dagligen på högre nivå än man har sett i dessa generationer på gruppnivå skulle jag tro och det är egentligen en fråga om när denna pandemi vänder och dessa får andrum – så kommer många av dem att få utmattning och kanske symptom på PTSD därefter.

Vi är många som inget hellre önskar än att denna pandemi ska vända. Just nu får vi nöja oss med att ta vara på varje dag, varje här- och nu och försöka hitta ro i vår tillvaro.

Ta hand om er och ta hand om varandra. <3

bookmark_borderTiden … sedan man fick barn/barnbarn – M 3 år

Ett av mina barnbarn fyller år den kommande veckan. Min dotters mellanbarn M blir tre år och det är konstigt att man inte hänger med i tid. Var och hälsade på igår och gav henne en present – kläder och en bok om Pippi Långstrump för hennes mamma att läsa för henne till dess att hon själv kan läsa. 🙂 Klassiker.

Tiden går så otroligt fort. Man hänger inte med i tid. Tid som ibland kan upplevas som att den går extreeeeemt sakta, kan stundom upplevas som extremsnabb. Det beror nog på var vi befinner oss i livet i viss mån. Tiden kan ibland få en att uppleva svårigheter att kunna vara ”här och nu”. Livet går så fort så att vi ”måste se till att hinna med så mycket som möjligt”. Vi uppnår det om vi har fokus på vårt här och nu, och tänker i kortsiktigt format, men även långsiktigt. Det ena utesluter egentligen inte det andra. Men för att komma till gott långsiktigt resultat i livet behöver vi ta tillvara stunden här och nu.

 

bookmark_border1 år

För ett år sedan gick jag hem för första gången med symptom. Var hemma 1 vecka med vad jag vanligtvis aldrig hade varit hemma med tidigare sedan jag började jobba. Jag mådde inte dåligt, var bara snuvig. Efter en vecka smällde det till och jag blev lufttät, hade andnöd. Fick inte ut luften när jag hade inhalerat. Ingen testning genomfördes för det gjorde man inte i första han då eftersom det var brist på testmaterial. Men eftersom jag hade återkommit på plats ett par gånger och symptomen återkom valde man att ändå testa mig. Jag var positiv och fick gå hem. Jobbade hemma största delen av tiden. Det var första veckan jag inte hade möjlighet då jag inte hade dator (och inte visste att det fanns patientsäkra sätt att använda egen utrustning.

Jag var rejält tagen från vecka 2 och framåt och fick balansera hur mycket jag gjorde varje dag och jag var nog inte i min bästa förmåga i mitt behandlingsarbete. Andfådd och jag är rätt säker på att jag i sovande tillstånd slutade andas korta stunder. Min dotter som bor hemma, var vaken på nätterna och rätt vad det var ryckte hon tag i min fot och var rädd att jag inte andades. Varje gång kippade jag efter andan och insåg att jag hade en konstig känsla i huvudet och ansiktet och i andningsapparaten och kroppen. Skrämmande för henne, skrämmande för mig. Men jag levde och det gör jag än. Har ingen aning om hur mina lungor idag är påverkade av det.

Min oro idag, är snarare på den nivån att ”tänk om jag får det igen och inte inser det för att jag har lindrigare symptom ändå eller helt uteblivna symptom”. Den tanken kan vara gynnsam men den kan även vara lite överdriven. Samtidigt ska vi vara försiktiga och ta sjukdomen på allvar.

Håll ut och håll avstånd! Vi kommer att klara det här! <3

bookmark_borderLivet på en pinne

Idag = fredag => Nu är det helg och man är ledig.

Imorgon = lördag => födelsedagskalas för barnbarnet (mellanflickan M) som blir tre år 16/3. Ska väl handla något åt henne innan vi åker dit.

Denna vecka har varit en intressant vecka. På flera sätt. Jag fick vaccindos 1 (AstraSeneca) i måndags, mådde lite halvdant i tisdags så jag halverade dagen och gick hem. Har jobbat hela veckan. Just nu hoppas jag att jag inte blir mer snuvig än vanligt.

För ett år sedan – den 13/3-21 gick jag hem med snuva som symptom. Mådde rätt bra första veckan då jag stannade hemma, men blev inte bättre. Under andra helgen blev jag konstigt hostig. Hostig på ett annat sätt än jag brukar vara. Det tog en månad innan jag till slut blev testad och det visade sig då att jag var positiv för Covid-19. Så en av de första på min HC som smittades. Det är otroligt vad kroppen minns. Kan nästan känna samma som jag gjorde då. Droppen vore nog om jag han få smittan innan vaccindosen så att jag fick Covid-19 igen, vilket jag inte tror på. 😀 Men tanken slår en. Min man har träffat en person som har en partner med ett barnbarn som testat positivt. Det innebär att det finns en extremt minimal risk. Men det vore 0.001% på 100. 😀

Dock ska man nog inte ta Covid-19-viruset för givet. Så vi försöker fortsätta hålla ut och hålla avstånd.

bookmark_borderInte så aktiv – men finns kvar

Det går långt mellan uppdateringarna men jag lever och mår bra. Det närmar sig ett år sedan jag smittades av Covid-19. Jag har fått min första dos vaccin mot Covid-19. Känns skönt även om det finns vissa biverkningar så här i anslutning till dosen. Kommer att få dos 2 i maj (AstraSeneca).

Inledningen av 2021 har varit hela okej. Det är fortfarande väldigt mycket fokus på Covid-19 och dessa år är år som kommer att bli ihågkomna länge. Vi har ju faktiskt lärt oss väldigt mycket också genom det svåra, jobbiga. Det har varit svårt just i år att hålla fokus på att vara i nuet, just här och nu, för i detta nu pågår mycket som skapar oro och ångest. Men samtidigt så viktigt att tillåta oss att faktiskt känna och ta en stund i taget. Det är okej att känna oro för att bli sjuk, det är okej att begränsa oss i den mån restriktionerna säger att vi ska det. Vi behöver då skapa en annan plattform för socialisering. Vi har fått ställa om till andra kanaler än face-to-face-möten. Jag själv håller på att öka mängden distansbesök på min arbetsplats (Psykosocialt team på hälsocentral) eftersom det känns bättre än att prata i telefonen.