bookmark_borderStark och duktig – teman

Jag inledde denna sida med att skriva på temat sorg, mer specifikt sorg efter ett barn som dött. Jag utlovade också fler teman. De teman jag hade tankar kring var ”mobbning”, med fokus på att bli mobbad under uppväxten, utanförskap samt hur det var att växa upp med en mamma med psykisk ohälsa och hur det har påverkat familjen och mig. Dessa båda teman är påbörjade, men de har varit svåra att börja skriva kring eftersom jag vill att det ska finnas en balans. Samtidigt tror jag att man blir hjälpt av att läsa om andras erfarenheter om man lever med liknande omständigheter själv.

Det sägs att jag är stark. Men jag har alltid reagerat med att känna att jag faktiskt inte är stark, jag har känt mig svag till stor del genom mitt liv. Numera kan jag ta till mig att jag har varit stark även om jag känner mig en aning obekväm med det … Men om en annan hade berättat om sin livshistoria och den personen har levt med samma erfarenheter som jag har levt igenom skulle jag tycka att den personen är stark. Men inte jag. 🙂

Det sägs att jag är duktig. Det ordet har jag problem med. Det ska betyda något positivt. Jag var inte ”duktig” i skolan på så sätt att jag fick höga betyg när jag växte upp. Jag var duktig på att gå till skolan. Jag hade möjligen kunnat få höga betyg om det hade varit lugnt hemma och jag inte hade varit mobbad. Orken fanns inte. En människa klarar bara så mycket. Jag har egentligen aldrig fått höra att jag är duktig under uppväxten. Någon sa att jag var intelligent när jag var i 20-årsåldern, men samma person kritiserade mig väldigt mycket i annat, praktiskt så jag kunde inte ta till mig det. De sista åren har fler och fler sagt att jag är duktig och någon har uttryckt att jag alltid har varit duktig. Numera börjar jag kunna ta emot det, men det sitter ganska långt inne. Duktig – ett positivt ord. Men för mig var det förenat med krav och ångest och något jag inte ”klarade av”. NUMERA börjar jag ta till mig att jag nog är duktig eftersom jag har lyckats med studier och kommit in på ett program med höga antagningspoäng. OM det hade gällt någon annan hade jag tyckt att den var duktig. Men inte jag. 🙂

Jag lär mig. Jag inser att jag är stark, kanske till och med mycket stark. Jag inser att jag är duktig.
Men att inse och känna är två olika saker. Jag är på god väg åt det hållet. Men jag är inte där riktigt än. Det får ta tid.

bookmark_borderIngen pendling idag

Idag pendlar jag inte. Har 4 dagars frihet från pendling. Det är skönt, men samtidigt ger det sämre struktur. Så nu behöver jag strukturera upp lite. När livsstrukturen bryts blir det lätt att man inte prioriterar rätt. Dvs. man släpper sådant man behöver göra för att klara exempelvis studierna för att ge sig själv en paus, göra roliga saker och så vidare. Ibland är det just vad man behöver för att sedan återkomma till det som är ”viktigare” och man klarar av det ”viktiga” ändå. Sedan kan det förstås gå så långt att man inte hinner med det ”viktiga”. Då får man lära sig av den läxan.
Men vad är ”viktigt” egentligen? Studierna är i mitt fall otroligt viktiga. Men vad betyder det om jag sätter det i perspektiv att jag inte tar hand om mig själv. Ger mig själv tillräckligt med mat, motion, sömn, positiva aktiviteter.

Jag har under en tid varit väldigt trött vilket är en varningsklocka att se upp med så att jag inte landar i ett utmattningssyndrom. Så jag behöver alltså kolla av vad som saknas. Det är tid för gympa, fysisk aktivitet, bort med alltför sena kvällar, för lite positiva aktiviteter som ger glädje och energi.

bookmark_borderOrolig värld

En orolig värld lever vi i. Skolmassaker och flyktingkris, ett klimat även i Sverige som bara blir oroligare och oroligare. I de egna ”leden” dvs. de som anser sig vara mer svenskar än andra – där andra är personer som har sitt ursprung i andra länder – briserar ilska och hat mot personer som inte har svenskt ursprung. In-group och out-group. Vi mot dem. Det blir bara fiendskap.

Sverige är inte lika tryggt längre, å andra sidan är Sverige trots allt mycket tryggare än väldigt många andra länder. Det är så svårt att sätta ord på döden, våldet, frustrationen, sorgen, ilskan, ledsamheten … ja det mörka jobbiga. Våld föder våld och är inte en framkomlig väg om man vill ha fred på vår jord.

Fred på jorden är kanske en utopi – men det är ändå något vi strävar mot.

Mina tankar går till alla de drabbade och anhöriga i Trollhättan. Det trauma de fått uppleva går inte riktigt att föreställa sig för en som inte var där själv! Dessvärre ser det i dagsläget ut som att vi i Sverige kommer att få uppleva mer och mer av våld, trauma och sorg. Världen är i obalans och darrar för alla mörka tankar och beteendemönster. Vi är människor. Och vi känner och tänker. Alla onda handlingar, tankar och känslor har ett ursprung. Ett ursprung i något som för aktörerna varit viktigt nog för att de ska kunna få hämndlystna och onda, hotfulla tankar. Vad är hotet?

bookmark_borderLivets ups and downs

Vi har alla ups and downs i livet. En del av dessa ups and downs får en att sluta göra saker som är bra för oss. Ibland är det också lätt att fastna i dessa mönster. En del av dessa ups and downs ger så mycket känslor av olika slag: ångest, ledsamhet, sorg, ilska, glädje osv att vi ökar vissa beteenden för att minska känslan som vi vill slippa. Det leder oss in på mönster som till slut stressar oss och vi kommer med båda dessa vägar in i onda cirklar som egentligen bara ger oss mer av det vi inte vill ha. Detta gäller alla människor någon gång eller flera under en livstid. Jag tvivlar på att det finns någon som aldrig någonsin fastnar i negativa spiraler. Det finns skillnader, gradskillnader. En del människor ter sig ha det i sig att inse vad som behöver förändras i tid. Andra behöver hjälp att ens inse att något behöver förändras. Alla är vi människor och på något plan kan vi alla förstå varandra genom att bara vara människa och medkännande och inkännande sådan. På så vis kan vi hjälpa varandra framåt, vidare, hjälpa varandra att anpassa oss, acceptera saker som är svåra för oss att acceptera och faktisk känna med oss själva.

En del kan någon gång under en livstid behöva mer hjälp än vad den vanliga medmänniskan/vännen kan ge. Då finns professionella såsom terapeuter och psykologer, kuratorer där redo att hjälpa den som behöver hjälp till nytt hopp, nya framtidsplaner. Samtidigt är det så otroligt många människor som än idag har det svårt med alls behöva professionell hjälp. Man vill vara stark. Klara sig själv. Kunna hantera livet så som det är på egen hand. Men är det ens realistiskt att tänka så? Har det inte i alla tider varit så att vi behöver andra människor för att klara av livets påfrestningar? Jag tror det.

bookmark_borderHinner inte ofta skriva

Jag hinner inte skriva så ofta. Men här är jag nu och ska försöka skriva lite.
Studentlivet är ibland tämligen stressande. Det är mycket kunskap som ska in på lite tid och samtidigt mycket praktiskt arbete som man vill göra med kvalité. Jag börjar kunna sänka stressnivån inom mig ganska bra numera dock. Plötsligt händer det så där i åttonde terminen. Jag måste fortfarande använda helger för att hinna ikapp det jag inte hinner på grund av pendlingen eftersom min kropp och hjärna inte riktigt synkar med att orka pendla – sitta på 1-2 föreläsningar – pendla och under pendlingen lyckad läsa och förstå i rörelse och ljudsorl. Jag kan plugga på morgonen ibland – men det förutsätter att jag inte är trött. Att pendla – det är väl det som egentligen är jobbigt med utbildningen. Jag är ju intresserad av det vi pluggar.

Den här terminen har jag inledningsvis haft mycket ångest och mycket stress i kroppen. Men kanske är det en tidsperiod som har utlöst det och inte bara en sak. Kanske var det vårens stress privat såväl som i studielivet som hann i kapp där i början av terminen och att jag genom allt som var under våren kunde hantera det annorlunda och därmed släppa det. Visst – stress/ångest kan ligga under ytan och lura nu med. Men den är inte alls så påtaglig som det har varit tidigare. Exponering släcker ut ångest och – ja – exponerar mig för ångestgivande situationer gör jag ju hela tiden.