bookmark_borderAtt leva i acceptans

Livet går inte som vi vill alltid. När vi accepterar det (som vi faktiskt inte kan förändra) och förändrar det vi kan (ofta vårt eget beteende/tankar och därigenom på sikt känslor) och förstår skillnaden mellan dessa båda blir det lättare att leva trots allt. Jag kan inte förstå exempelvis varför ett barn måste dö. Men jag kan heller inte förändra att det skedde. Jag kan inte välja att få till stånd att han lever, finns ingenting i mitt beteende som skulle kunna förändra något där. Det enda jag kunde förändra var hur jag sedan agerade och tänkte. Det är ett förändringsarbete som får pågå ett helt liv. Men det accepterar jag. Det får vara så. När tankar som är negativa gnager sig in accepterar jag att de faktiskt kom in. Jag kan dock välja, hur mycket jag fokuserar på dem. Jag kan välja att ändra fokus. Jag kan välja att låta dem finnas och tillåta mig att känna de känslor jag känner. Det är okej och det är acceptabelt. Det kan vara bra att minnas det, de gånger tankarna gnager sig in och råkar hitta en landningsplats i hjärnan. Det är okej. Det vore konstigare om jag inte tänkte och kände något när det gäller mitt barns död.

bookmark_borderSöndag – körövning – mera läsa

Idag har jag suttit och läst hela dagen sedan jag vaknade (alldeles för sent). Men ikväll var det körövning och jag var där. Jag behöver ha det där roliga inslaget att sjunga eller något annat som gör mig glad just nu, när det är mycket runt omkring. Dels är det gemenskapen i kören, men främst sång och musik gör att jag inte kan låta bli att bli lite glad en stund. När jag någon gång känner mig lite nere, så lyssnar jag på musik.

Nu har jag läst färdigt för idag, trots att jag inte har läst allt jag ska. Har en sk. ”kappa” ur en artikel att läsa också.

bookmark_borderSöndag

Söndagen är här. Jag har en del läsning att göra inför imorgon. Jag har körövning ikväll.

Jag somnade inte förrän tre inatt vilket inte hör till vanligheterna. Jag brukar kunna somna, brukar inte ha trubbel att somna in. Men inatt hade jag för många tankar i hjärnan. Det har sin grund i en del av livet som är kopplat till min mors cancersjukdom, mer den psykologiska konsekvensen i hennes välbefinnande. Jag kan bara lyssna, konfrontera tankar som behöver omstruktureras och finnas här som det lyssnande örat. Det vill jag ge henne, så långt jag orkar. Samtidigt behöver jag lära mig min egen gräns och att släppa samtalet där vi lägger på luren. Kanske lite omänskligt att lyckas med. Livet är en berg- och dalbana, en dans på rosor (taggar som gör ont men vackra). Vi får acceptera det och leva det som det är. Jag känner mig ledsen, lite maktlös så som man kan göra när man vet att man inte kan göra tillräckligt. Cancer – ja varför finns cancer? Varför inte?

Jag fyller mitt liv med positiva aktiviteter, exempelvis att sjunga i kören, utöver studier och familj för att kunna hantera det jobbiga. Jag promenerar regelbundet och snabbt. Jag försöker när jag kan hinna på gympa varje måndag kväll. Jag äter så gott jag kan som jag ska. Jag är ute viss del av dagen. Jag fräschar upp mig och försöker ta hand om mig. För att orka! Allt det där är så viktigt för hur vi hanterar det tuffa som sker under vår livsresa.

bookmark_borderI smärtan ser vi kärleken

Jag har tänkt på en sak den sista tiden. Ju mer vi älskar någon, ju ondare gör det om vi drabbas negativt på grund av något som har med den individen att göra. Kärleken till ett barn är svår att mäta. Den är så stor att den inte är mätbar. Kärlek är dessutom ett ganska abstrakt begrepp. ”Jag älskar dig till månen och tillbaks”. När ett barn dör smärtar det så att jag inte kan förstå hur det någonsin ska kunna smärta mer. Det smärtar så att man tappar känseln (antagligen ett fysiologiskt försvar) för att sedan börja få kännas mer igen, när vi kan bära smärtan.

Kärleken till en förälder håller oavsett vad som händer i livet, i alla fall enligt min erfarenhet. Det kanske är annorlunda för dig som läsare. Men visst är det väl så att de vi älskar mest kan såra oss värst? Vi får mer ont på insidan om någon vi älskar sårar oss, än om en vanlig vän eller bekant sårar oss. Så i den största smärtan finns den största kärleken. Så smärtar det så innebär det något negativt. Men samtidigt är det positiva själva kärleken, paradoxalt nog.

bookmark_borderDikter

sorgens rum

i sorgens mörkaste rum
finns glädjen över
tider som har
flytt
© Junia, 2015-09-03

i livets mörker

och i livets
mörker finns
kärlekens
ljus

och glädjens
skratt

växer
fram

och i livets mörker
växer sig kärlek
stark

tillsammans i
acceptans
© Junia, 2015-09-02

bookmark_borderTears in Heaven


Den här sången fick mig att kunna släppa taget om ”att alltid spela glad och ok” under en tid efter Rasmus död. Sedan kom en dag då jag slutade lyssna på alla sånger, all musik som påminde mig om sorgen och jag gick in i ”att alltid vara välmående och glad utåt”. Jag började undvika känslor. Känslor var jobbiga. Negativa känslor fick ingen annan se, en egenskap, eller överlevnadsstrategi jag hade lagt mig till med under uppväxten. Det sprack bara om jag istället blev frustrerad, eller irriterad, eller arg, för det gick inte att hålla inne på samma sätt.

Positiva känslor, fick jag inte känna, för då fick jag dåligt samvete – under uppväxttiden spelade jag glad, fast jag inte var glad. Men efter Rasmus död utvecklade jag dåligt samvete och fick inte känna glädje.

Dessa känslor finns ju där av en anledning. Det är meningen att vi ska kunna känna och visa dem och tanken är att det ska vara balans. Men när man håller inne på känslorna och inte visar något, blir det inte fysisk balans i kroppen och det kommer ut på annat sätt.

Det är viktigt att kunna erkänna för sig själv och andra att man är ledsen, glad, arg, rädd, älskar någon, ogillar något skarpt osv. Det hör till vårt liv. Om man inte är jag. Eller jo … även om man är jag. 😉

bookmark_borderLänge sedan – studiestress

Det är länge sedan jag skrev här nu. Jag får anklaga studiestress eller egentligen pendlingstress för detta. Jag hade slutat röka och klarat över två månader, kring 11-12 veckor men landade sedan på ruta 1 vid ett frustrerande felval. Detta med stress må jag se över liksom self-compassion. Läxa till ”self”. Till syvende och sist så är det mina val och mina beslut jag får anklaga. När jag inser att mitt sätt att hantera känslor och fysiologiska responser som exempelvis stress är destruktiva, vilket ju rökning faktiskt är, så får jag se över hur jag nu ska ta mig tillbaka. Jag kommer inte att skriva så mycket om rökstopp-processen just i denna blogg. Det har jag en annan blogg för.

Sedan sist har det hänt en hel del inom mig som är jobbigt men faktiskt ändå bra, då det har tagit upp jobbigheter i ljuset som har blivit processade och som jag hittar andra sätt att förhålla mig till. Det som är så bra med inlärningshistoria är att det är inlärt och kan förändras genom nyinlärning. För att kunna göra det krävs att man vågar ta upp det med en person som är kunnig och som man kan lita på. Lesson learned and so I did. Jag har grävt i de mörkaste rummen inom mig för att plocka upp sådant som har dykt upp i minnet och tagit fram det när det varit lämpligt och gemensamt med den för mig ”trygga hamnen” trasslat ut lite mörkare trådar i ”garntrasslet”. Det har varit och är en tuff och jobbig process. Jag vet att jag inte är i ”hamn” än, så processen får gå vidare. Det är samtidigt som det är jobbigt givande och roligt och väcker min nyfikenhet på mitt eget inre. Det är lite som ett detektivarbete, men jag söker inte något i någon annan, utan inom mig själv för att stärka mig själv ännu mer. Jag är redan en stark person. Men man kan vara stark på olika sätt. Vissa delar som jag kanske har hållit fast starkt i behöver förändring och så kommer det att vara hela livet. Så är det för alla hela livet. Det är okej! Det är acceptabelt och accepterat.

Self-compassion, jag är min egen värsta domare och dömer ofta mig själv hårdare än jag skulle döma andra i samma situation och andra dömer mig inte lika hårt (oftast) som jag dömer mig själv. Så det är en sak jag arbetar på att förändra.

Nu ska jag återigen doppa näsan i studielitteratur!