bookmark_borderStresspåslag och prestation

Att prestera under stress och press är inte det lättaste. Denna vårens utsatthet börjar ta ut sin rätt. Jag är trött, har ett stresspåslag i kroppen hela tiden, vilket ger ångestkänsla. Måste sänka tempot, men kan inte riktigt göra det i den utsträckning jag egentligen behöver. En vecka kvar. Konsekvensen av detta stressande och att aldrig ha varit helt ledig under våren är en omexamination i en ”live-situation” med en spelar den andra rollen som bedömer samtidigt som den spelar rollen. Behöver sänka stressnivån och därmed ångestnivån men ändå behålla en tillräcklig kunskap. Det är en vecka kvar. Omexaminationen vet jag inte riktigt när den blir.

Sommaren: Jag har sommarjobb, jag kommer förhoppningsvis inte att ha några rester efter att den där omexaminationen är gjord. Så jag kommer att vara helt studieledig. Det kommer att bli skönt.

Under våren har jag alltså haft ett ökat stresspåslag. Detta har lett till att jag får börja se upp med ångesten som har med prestation att göra, samt granskning. I min utbildning har vi en del moment där vi utsätts för IRL-granskning och mina tidiga erfarenheter i livet har gjort mig sårbar för att bli bedömd och granskad. Negativa tankar som bara poppar upp från ingenstans med antaganden om hur en person ska bedöma mig gör att jag får ett ångestpåslag. De negativa automatiska tankarna leder till att jag får ett utökat fokus på mig själv. Ångesten som dessa tankar ger gör också att jag får ökat fokus på mig själv och min självbild påverkas. Tidigare i livet har jag som försiktighetsåtgärd eller säkerhetsbeteende helt undvikit dessa situationer. Numera skulle jag kanske säga att mitt säkerhetsbeteende snarare skulle innebära att jag pluggar så pass mycket och länge så att jag blir alldeles för trött för att egentligen ta in mer. Detta vidmakthåller fokuset på mig själv. De negativa automatiska tankarna kan dessutom ge säkerhetsbeteendet direkt innan ett fysiskt påslag. Utöver det vidmakthåller säkerhetsbeteendet ångesten. Min behandling av detta torde vara att jag behöver bryta av vissa vidmakthållande länkar. Den länken som finns mellan negativa automatiska tankar och ångest behöver jag behandla med kognitiv omstrukturering – hitta bevis både för och emot dem, hitta alternativa antaganden och hitta fram bevis för och emot dessa. För att bryta länken mellan negativa automatisk tankar behöver jag träna på fokusskifte och mindfulness. Fokus på åhöraren/personen framför mig osv. För att bryta länken mellan säkerhetsbeteendet och ångesten kan jag göra beteendeexperiment dels imaginärt i fantasin, men även in-vivo – dvs. göra det jag ska utan säkerhetsbeteende och notera utfallet. På så sätt kommer den onda cirkeln att brytas.

bookmark_borderBra dag

Dagen idag har varit en helt okej dag. Haft handledning i utbildningen idag och fick POSITIV respons på något jag ifrågasatte mitt agerade på. Total missbedömning av mig. Men det var ju åt rätt håll. 🙂

Imorgon stannar jag allra troligast i hemstaden och går iväg och pluggar … med artiklar, böcker och dator i högsta hugg. Det är slutspurt nu på terminen. Yey! Sedan en veckas ledighet och därefter ett härligt sommarjobb! INGET PLUGG! DET kan jag behöva! 😀

bookmark_bordersant hjärta

kokongen exploderade
och ut flög en fjäril
befriad nyutflugen
påfågelögats färger

likt rysk docka i lager
bestod hon av flera
skyddande höljen
som togs bort
ett i taget

till slut nås det innersta
den innersta kärnan
äktheten det
sanna

hjärtat

endast en ridå att dra
undan som döljer
det sanna

hjärtat

sedan är hon
befriad
inom

©Acceptance 2015

 

bookmark_borderBra dag

Idag har varit en bra dag! Suttit och läst en kursbok och varit noggrann i läsandet samt fokuserad. Därefter iväg på ett viktigt samtal, som gav mig energi och var stärkande. Jag behövde verkligen ”stärkande” just nu. Det är mycket som har hänt denna termin, ändå ligger jag i fas. Jag var lite osäker på en dugga, fram till idag, men idag kom resultatet och den var godkänd. Så jag ligger i fas! Om jag klarat denna termin och ligger i fas, bör jag ju klara kommande terminer, oavsett vad!

Det är dags för mig att lägga mig och sova så att jag har energi nog för att läsa en bok imorgon. Dags också att förbereda för att vara mötesledare på söndag. Jag ser fram emot det, men är lite osäker på vad jag ska ha för inledningsord. Om jag ska ”gömma mig” bakom dikter eller om jag ska dela något ur mitt liv. Får se vad jag bestämmer mig för.

Ha en bra kväll, sov gott!

 

bookmark_borderStressreaktioner

Efter allt som hänt: Just nu har nog en del efterreaktioner börja visa sig. Stressen som min kropp har utsatts för visar sig i form av att jag rätt vad det är blir tom i hjärnan, med påföljden att jag blir frustrerad för att jag vet att jag kan mer än jag har att ge i stunden. Jag brukar då kunna bli arg på mig själv. Jag har dock blivit en aning bättre på att acceptera  läget, att just nu är det så. Det har varit mycket en period och någon reaktion måste det ju bli av det.

Än så länge inget totalt förfall. Men … ändå … lite jobbigt.

Just nu sitter jag på väg hemåt från dagens studier på tåget. Dagen har varit bra, men jag fick en låsning (stress i samband med prestation) i samband med ett rollspel. Dessa reaktioner kommer att minska med tiden. Jag har inte långt kvar på terminen nu, innan det blir studiepaus. Jag har ingen stor tenta som hänger över mig. Dock en examination i ett ”rollspel” i ett ämne, en inlämningsuppgift i samma ämne. Utöver det examination i ett ”skarpt läge” 😉

Sedan ska denna termin vara klar om inte det är någon komplettering eller omdugga som blir på det resultat jag väntar på. Det är hanterbart.

—-

bookmark_borderibland slår det emot en

Ibland slår det emot en. Den där sanningen att det finns två personer jag aldrig mer kan krama (i jordelivet), två personer jag aldrig mer kommer att prata med, träffa. Och vi umgicks för lite. Rasmus var ständigt hos mig förutom att han låg i sin säng den natt han dog. Men han fanns bara 3 1/2 månad. Pappa hade jag inte träffat på väldigt  länge. Vi pratade flera gånger per år och när vi väl pratade, pratade vi ett bra tag. Men alldeles för lite tid spenderad tillsammans pga livets omständigheter. Detta för mig mer och mer in på min barndoms dagar. En barndom som inte var så lätt. Men som jag klarat mig igenom. Det finns en liten styrka inom mig, den som driver framåt som inte ger upp. Styrkan att hoppas på framtiden, se framåt om så bara en dag, men framåt. Samtidigt leva i nuet, stunden och vara accepterande och tillåtande mot mig själv. Ha lite Self-compassion.

I skrivande stund inser jag att det är den 7e maj. Rasmus begravning var den 7e maj.  17 år sedan jag gick in i kapellet och såg den lilla vita kistan längst fram med blomdekoration både på och framför.  17 år sedan jag gick in i ångesten och fastnade i den. Det är skillnad på sorg och sorg. Sorgen och smärtan efter Rasmus var hårdare, tyngre, mer chockartat och jag behövde lång tid för att kunna leva vidare. Överleva är en sak. Leva en annan.

Idag känns som en lite vemodig dag trots morgonsolen. Kanske påminner ljuset om mörkret?

 

bookmark_borderDen vanliga lunken börjar ta sig

Efter all aktivitet kring att tömma dödsbo, sälja bil mm, bouppteckning och begravning börjar dagarna formas om och alla tankar som snurrat runt i huvudet den sista månaden har lämnat mig lite andrum. Tomheten blir mer markant så. Nu har jag inte längre min far att ringa upp och kolla hur han mår. Han mår bra där han är, utifrån hur jag ser på det existentiella perspektivet. Jag kan slappna av och veta att vi till sist gav något fint, en lugn stund tillsammans med varandra under begravningen.

Prästen sa något så fint under och efter begravningen om att vi som vår fars barn har en annan sorts sorg. Vi sörjer inte endast att han har dött. Vi sörjer det som aldrig blev. DEt får ha sin tid.

Idag har jag pluggat lite om OCD, då vi har en dugga om det på tisdag. Det är intressant och lite annorlunda. Men jag har även tagit det väldigt lugnt. Ikväll ska vi till vänner och äta tacos. Det blir mysigt. Vänner som betyder mycket för oss och som nog alltid kommer att betyda mycket. De har ställt upp på olika områden väldigt mycket på ett otroligt altruistiskt sätt. Det är riktiga vänner.

Inom mig har ett lugn infunnit sig, utan ångest, utan spänning, bara lugn och harmoni. Det är så skönt att slippa stressa alltför tufft. För en tid.