Inte räcka till …

För ett par år sedan fick min mor cancer. Hon har lyckats leva igenom strålbehandlingen och tumören slutade växa och försvann. Hon lever fortfarande kvar med behandlingseffekter.

Min pappa har levat med KOL länge. Förra veckan åkte pappa in på sjukhuset och man är osäker ännu på huruvida det är KOL eller något annat som gjort att han föll ihop på golvet hemma. Han hade legat en hel dag på golvet och försökt att ta sig upp, men utan att lyckas. Till sist hade han lyckats få tag på sin telefon och kunnat ringa en vän. Pappa, även han väldigt ensam.

Jag bor mittemellan de båda någonstans. Lite närmare till mamma, men ändå en bit bort. Dessutom väldigt mycket obligatoriska aktiviteter i studierna.

Man kunde önska att man kunde vara två personer eller att man kunde vara på två, tre, fyra ställen samtidigt. Finnas där för alla. Jag är en person, i pappas fall, den enda som egentligen har viss kontakt av hans anhöriga. Jag behöver se över så att jag inte lägger på mig själv för mycket skuld och ansvar, samtidigt som jag behöver se över om det är något jag faktiskt kan göra trots avståndet. Jag fanns där för mamma när hon var inne i sin sjukdomsperiod. Jag fanns till största delen per telefon. Det kan jag göra för min pappa också. Finnas där. Ringa dagligen. Eller nästan varje dag i alla fall.

Just nu, måste jag se över vad jag behöver göra för studierna. Behöver läsa lite i terapikursen och jag behöver se över alla uppsatser vi ska diskutera på onsdag. Det är en hel del. Ska försöka gå en rask promenad senare idag, då jag hoppade över att gå till kyrkan. Behöver röra mig. Behöver se till att få fysisk aktivitet, näring, sömn. Det är viktigast, samt att stanna medvetet och närvarande i här och nu (mindful), acceptera det som inte går att förändra och förändra det jag kan (ACT samt sinnesrobönen).

Gud ge mig sinnesro att
acceptera det jag inte kan förändra
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *