bookmark_borderVarit i uppväxtstaden

Jag har varit i uppväxtstaden i helgen i min pappas lägenhet. Det var jobbigt att gå in i den utan honom där. Det var jobbigt att se hur dåligt han måste ha mått. Det var svårt att gå till sjukhuset för att hämta hans saker. Det var svårt att rota i hans papper. Jag sov som jag skulle. Jag åt inte som jag borde första halvan av lördagen. Men sedan blev jag bjuden på mat av en gammal klasskompis. Jag strövade också igenom min barndoms bostadsområde. Det var skönt. Jag kom fram kl 21 på fredagen och kom hem på söndagen vid 15-tiden.

Vad kände jag. Hela fredagen innan jag åkte var jag gråtfärdig. När jag kom fram pendlade det upp o ned. Men mest ned. Konstigt nog inte så mycket ångest, bara lite låg. Lite ledsen. Men så måste det få vara just nu. Det är bra.

bookmark_borderAtt stanna i känslan

Att stanna i känslan är något man inte vill alltid. Att vara ledsen, våga gråta, känna det jobbiga är en nyckel till att kunna känna det positiva, glädjefyllda också. Det är svårt för mig än idag att stanna kvar i det ledsna. Vad som händer när jag försöker att göra saker för att slippa vara ledsen är att jag får ångest. Och jag blir tvärspänd. Och jag får ont. Om jag kunde få låta tårarna rinna, vara ledsen och inse att det är helt okej, skulle jag bli mer avspänd och slippa energibristen på grund av det.

Jag ska använda den här sorgeresan för att lära mig att tillåta livets alla känslor i olika situationer. Funktionella strategier. Det är en resa att lära av. Den ångest jag hade igår på förmiddagen berodde på en kombination Av trötthet, rädsla för vad som ska ske, men även att inte vilja stanna i gråten. Jag har av funktionella orsaker hållit tillbaka ledsamhet även idag. Men är på väg till ett rum och en stund då jag kan gråta om jag behöver. Inte så väl beprövat. Men det ska prövas om jag behöver.

Just nu sitter jag på tåget från studieorten till hemorten. Dagen har varit helt ok. Jag är lite trött.

Gårkvällen var det nattvardsgudstjänst i kyrkan. Det var bara fem personerna men det passade mig perfekt. Jag var ju trött som få. Men det var en bra stund med människor som bryr sig. Jag fick ge och jag fick ta emot. Det var skönt.

bookmark_borderRIP<3Lilla Pappa<3

Pappa dog i natt ca 3.15. Han dog av följderna av KOL. Han hade KOL, hjärtsvikt, diabetes och sedan fick han  till slut en lunginflammation som han inte klarade av. Pappa insåg i natt att det var slut. Man ringde mig, men jag hade telefonen på tyst läge. Jag vaknade någon dryg timme efter att de hade ringt mig, och såg att man hade ringt. Jag ringde upp och fick efter lite krångel kontakt med rätt avdelning som han låg på och fick prata med läkaren. Läkaren informerade lugnt och tydligt om vad som hände för pappa. Att han hade minuter kvar. Jag tog emot informationen och bad så till sist att de skulle ringa när han var borta. De ringde efter bara några minuter. Han hade kommit till ro.

Vila i frid pappa!

Jag älskar dig! <3

bookmark_bordergräsänka

Idag har jag varit gräsänka. Ingen man hemma. Inga barn hemma. Bara jag, katterna och hundarna. Har suttit och samlat in alla artiklar jag behöver läsa för pågående kurs på surfplattan. Datorn blev lite tung att släpa på dagligen till universitetet men jag behöver ha något att läsa alla artiklarna på så jag slipper skriva ut exakt allt när det är mycket. Bara att kunna anteckna på föreläsningar är toppen om de går på svenska. Just denna kurs går på engelska.

Har massor att läsa och jag drunknar lite i det, så jag kommer inte riktigt igång. Men nu så har jag artiklarna på plattan. Bra!

Mindre bra är att vintern tillfälligt är tillbaka.  Vårvädret hade hunnit komma och jag älskar våren, sommaren. Minus pollen. Men det finns ändå något fint med vintern också.

Det är mars och jag närmar mig april. Brukar vara en lite tyngre månad på året då min son dog den 29:e april 1998. Ofta är jag bara tröttare och mer energilös än annars och kommer på först i mitten av april vad det handlar om. Inte så mycket grubblerier längre. Men det som händer när jag kommer på vad det handlar om är att jag accepterar läget så som det är. Det går över. Det har blivit mycket lättare genom åren. Det är snart 17 år sedan. Jag är med i en grupp på Facebook Facebook. ”vi som förlorat barn VSFB” som fungerar som en stödgrupp. I perioder är jag där och skriver någon kommentar till föräldrar som nyligen förlorat barn. Eller föräldrar som upplever att de har fastnat i sorgen. Nu var det en tid sedan jag tittade in där regelbundet. Men det känns gott att kunna fungera lite som ett framtidshoppsgivande stöd där.

Nu kom familjen hem.

 

bookmark_borderLivet rusar

Livet rusar ibland och just nu är en sådan period. Så kommer det nog att vara till dess att utbildningen är färdig. Klockan är snart 23 och jag borde redan ligga och sova, men inte gör jag det inte. Sitter i sängen o trular på. Pappa mår bättre,  men ligger kvar på sjukhuset. Bra att de är noggranna. Jag mådde lite tjuvens där i några dagar innan jag kunde prata med honom själv. Men det fick vara så. Livet är som det är ibland ibland. Ibland är det mycket och ibland är det ännu mer. Acceptera och tillåta känslan att bo i kroppen.

Fick ett mail ifrån chefen på min praktikplats. Ska vara där v.25-33. Bra! Stortrivdes där och jag utvecklas ju bara mer och mer.  Känns roligt att de vill ha mig tillbaka.

Nu ska jag sova!!

bookmark_borderInte räcka till …

För ett par år sedan fick min mor cancer. Hon har lyckats leva igenom strålbehandlingen och tumören slutade växa och försvann. Hon lever fortfarande kvar med behandlingseffekter.

Min pappa har levat med KOL länge. Förra veckan åkte pappa in på sjukhuset och man är osäker ännu på huruvida det är KOL eller något annat som gjort att han föll ihop på golvet hemma. Han hade legat en hel dag på golvet och försökt att ta sig upp, men utan att lyckas. Till sist hade han lyckats få tag på sin telefon och kunnat ringa en vän. Pappa, även han väldigt ensam.

Jag bor mittemellan de båda någonstans. Lite närmare till mamma, men ändå en bit bort. Dessutom väldigt mycket obligatoriska aktiviteter i studierna.

Man kunde önska att man kunde vara två personer eller att man kunde vara på två, tre, fyra ställen samtidigt. Finnas där för alla. Jag är en person, i pappas fall, den enda som egentligen har viss kontakt av hans anhöriga. Jag behöver se över så att jag inte lägger på mig själv för mycket skuld och ansvar, samtidigt som jag behöver se över om det är något jag faktiskt kan göra trots avståndet. Jag fanns där för mamma när hon var inne i sin sjukdomsperiod. Jag fanns till största delen per telefon. Det kan jag göra för min pappa också. Finnas där. Ringa dagligen. Eller nästan varje dag i alla fall.

Just nu, måste jag se över vad jag behöver göra för studierna. Behöver läsa lite i terapikursen och jag behöver se över alla uppsatser vi ska diskutera på onsdag. Det är en hel del. Ska försöka gå en rask promenad senare idag, då jag hoppade över att gå till kyrkan. Behöver röra mig. Behöver se till att få fysisk aktivitet, näring, sömn. Det är viktigast, samt att stanna medvetet och närvarande i här och nu (mindful), acceptera det som inte går att förändra och förändra det jag kan (ACT samt sinnesrobönen).

Gud ge mig sinnesro att
acceptera det jag inte kan förändra
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.