bookmark_bordergenom allt

Jag skriver inte alltför ofta vilket beror på att tiden springer fort. Jag har inte hunnit med skrivandet alls utan har mest bara sett till att ha tillräckligt med energi kvar för nästa dag hela tiden. Det har varit ganska intensivt de sista två veckorna i mina dagliga sysslor. Samtidigt är det en del att tänka på rent personligt i familjen just nu. Jag har tack och lov roligt och tycker att sysselsättningen på dagarna är otroligt intressant och givande. Jag lär mig hela tiden och mitt schema blir mer och mer fulltäckt.

Acceptans – det pågår en del i mitt personliga liv nu där min acceptans frestas en del och jag får svaja med i stormen och försöka hålla stammen flexibel och böjbar. Jag går inte in närmare på vad det handlar om men jag har märkt att i situationer som är tyngre och jobbigare för mig psykiskt så har jag utvecklats mer och mer. Att acceptera innebär dock inte att man ger upp och låter det som är svårt och fel vara som det är. Man söker lösningar men svajar med i stormen genom allt.

 

bookmark_borderIn practise – acceptance

Det är en vecka sedan jag senast skrev. Då var jag fortfarande lite tagen av en episod på fredagen som jag lärde mig mycket av. Lite stärkt av den erfarenheten gick jag sedan in i en ny vecka och har i princip inte hunnit ha så många tankar, mer än på sysselsättningarna varje dag. Mycket feedback har jag fått, dels saker som jag sett själv, men då jag inte själv har sett, så har lämplig person sett och givit feedback.

De sista veckorna har lite grann kantats av min egen djupt inrotade självkritiska hållning som jag håller på att filar bort det överflödiga av, men numera inkluderar detta kontringar med acceptans … att ”okej … det blev så här den här gången och nästa gång gör jag så här istället … så får vi se om det är bättre” eller varför inte fråga någon? Allt kan inte vara perfekt utan att man får erfarenheter av när det inte blev bra eller perfekt. Och vad är egentligen perfekt? Vad innebär det? Så tema: Acceptance – in practise. Att vara snällare mot mig själv är ett tema som jag ständigt får ta med i vardagen.

 

bookmark_borderOförutsägbara händelser

När det blir hett läge, något händer som inte går att förutsäga, något allvarligt, eller stark oro om något allvarligt har hänt fryser man till en stund. Det är dessa lägen man behöver hitta strategier för, förberedda strategier. Sådana där strategier som säger ”Om … händer ska vi göra … Då behöver … frågas och … göras.” Då behöver vi skapa lugn i tillvaron, genom tillämpad avspänning och andra metoder som ger lugn mitt i kaoset. Fredagen har lärt mig vikten av att kunna arbetsplatsens olika rutiner ”by heart” för bara det är en ångestdämpare. Att veta vad som skall göras i olika situationer. Fredagen lärde mig även att trots att jag inte visste allt så höll jag mig inom rimliga gränser lugn, även om det låg väldigt nära gränsen att kunna kulminera, så lyckades jag hålla ned stressnivån så att jag fungerade tämligen okej i situationen. Jag tog ett aktivt ansvar och gjorde vad som måste göras trots att jag kände ett motstånd inom mig av olika orsaker. Jag gjorde vad förnuftet sa var rätt. Jag följde de rutiner som fanns när jag fick veta dem, i processen. Ambivalensen inom mig är också sund för den handlar om vad som är att befästa och bevara ett förtroende, en allians. Den tanken måste hela tiden vara med. Jag är ny … inte färdigutbildad och det är okej att vara i behov av stöd och hjälp i den blivande yrkesrollen.

Acceptans för att behöva vägledning och stöd i olika situationer är viktig i livet. Det finns delar av livet där alla behöver stöd, vägledning. Det är okej! Jag lär mig att acceptera att jag inte alltid behöver ta det totala ansvaret utan kan dela det ansvaret med andra.

 

bookmark_borderAtt trivas

Har haft en bra dag i mina sysslor. Allt har fungerat precis som det skall så långt det går. Jag stortrivs där jag är och det känns onekligen lite tråkigt att jag inte blir kvar där längre än till mitten av januari. Men det bär ju av tillbaka till teoretiska och praktiska studier ett par år innan det är dags igen. En sak har jag kommit fram till under tiden där jag är nu. Jag är nöjd med mitt yrkesval. Rätt val för mig. Trivs i alla uppgifter jag har även om det är lite jobbigt att genomföra en ny uppgift för första gången. När väl första gången är genomförd blir det lättare och lättare.

Jag fick ännu ett uppdrag idag, som jag skall förbereda för imorgon. Kan kanske bli lite fler uppdrag framåt även om tiden för att ta på sig nya uppdrag av vissa delar av yrket kanske närmar sig att upphöra då det behöver pågå under några veckor.

bookmark_borderGranskning och studentliv

Studentlivet är fyllt av granskning av olika slag. Ibland är det tentor. Då skriver man ju ned svar på frågor, stora som små frågor. Någon rättar sedan tentan utan att veta vem de rättar i bästa fall (i vårt fall). Då är prestationsångesten lagt på skrivandestunden, samt väntan på resultatet. Ibland är det presentationer eller prat i grupp och då bedöms man ju ofta av flera ögon än mentorer och handledare. Då är påslaget där direkt inför situationen förstås, under presentationen eller tal i grupp. Men ofta släpper det sedan. Sedan har vi de där uppgifterna som skall spelas in på video, då man inte vill störa situationen genom att vara en extra person i rummet (som mentor t.ex.) och då finns ångesten där p.g.a. vetskapen om att videon är igång och någon skall se den. Ytterligare ett ångestpåslag när man skall se videon tillsammans med mentorn. Sedan har vi situationerna där handledaren eller mentorn sitter med i rummet, men det är på riktigt. 🙂 Ett riktigt test skall administreras med en riktig testperson och man är själv en riktig människa (självklart 😉 ) plus att handledaren (domaren/bedömaren  😉 ) finns i rummet och ser alla missar stora som små – de där missarna man märker själv och biter sig i tungan för, de där man inte märker själv samt de där man kommer på i efterhand *skratt*.

Jag borde ju redan vara van. Men alla nya situationer och prestationer är fortfarande nya. Därmed får jag som många andra ett ångestpåslag. Det finns de som inte får det. Det är bra. Fördelen är att jag VET att nästa gång jag genomför samma sak oavsett handledares närvaro/icke närvaro så kommer ångesten att vara lindrigare och jag kommer att vara mer på alerten för de där små missarna och de större kommer inte att göras mer.

Idag har jag gjort just en sådan sak och ångesten var på högvarv. Höll på att smita ifrån situationen 30 sekunder innan det var dags. Men jag valde att stå kvar i situationen, ta mig igenom den. Jag andades inte mycket, mest på ytan, men jag tog mig igenom.  Och nästa gång kommer ångesten att minska. Det var faktiskt ganska bra att ha handledaren där!!! Trots allt!

bookmark_borderAtt skriva prosa i jagformat

Vare sig berättelsen är fiktiv eller självbiografisk, så blir en berättelse otroligt mycket närmare och starkare i jag-format. Idag har jag kikat lite i antologin som blev gjord då jag gick en skrivarkurs läsåret 2010-2011. Läste igenom mitt bidrag, kommentarer som klasskompisarna skrev om och till mig. Det var ett otroligt roligt år. Tydligen gav jag ett entusiastiskt, glädjefyllt, skrattande uttryck. Berättelsen jag publicerade var en liten del av det romanprojekt jag kom igång med som just nu ligger i byrålådan – eller ett dokument på datorn. Det var ett år som jag tog bara för min skull. Jag skrev inte den berättelsen i jag-format. Den blev heller inte självbiografisk. Igår skrev jag dock en text i jag-format. När jag läser den känns den så otroligt mycket närmare. Rent textuellt och litterärt antagligen det smartaste greppet att ta. 🙂

Texten kommer inte att publiceras dock, men någon text i framtiden kan säkerligen inspireras av den texten.

 

bookmark_borderEgentligen nonsens

Imorgon skall jag inte på min praktik utan skall träffa mina programklasskompisar på universitet. Blir alltså sammanlagt fem timmars resande imorgon, åt något håll i Sverige. Ska bli kul att träffa kompisarna, men jag hade hellre gått till praktikplatsen. Troligen kommer jag ändå hem och känner mig nöjd imorgon kväll. Brukar känna mig trött men nöjd efter en dag vid universitetet.

Helgen har gått och jag har tagit det lite lugnt. Men ändå inte riktigt tagit det lugnt. Många tankar i den där lilla manicken jag har som kallas för hjärna. Nästan så att man kunde känna hur neuronerna synapsade och skickade signaler till nästa neuron, och nästa, och nästa … oändligt. 🙂 En del tankar handlar om utvecklandet av nästa tema här på sidan. Som jag skrivit kommer inte temat sorg att vara det ensamma temat. Det blir fler teman som skall kopplas till Acceptans.

bookmark_borderThe impossible

Jag har spenderat ett par timmar framför tv:n. Min man köpte en DVD som jag har efterlyst. The impossible. Den handlar om tsunamin 2004. Det var många som drabbades av olika nationaliteter, däribland många svenskar. Jag minns att jag satt som bunden till nyhetssändningarna när det inträffade. Nu har jag sett en film som kretsar kring en drabbad familj. Stark film, som givit ett antal känslor. Man känner ett uns av den skräck som de drabbade måste ha känt. Man känner ledsamhet, så pass att jag suttit och kämpat mot tårar (varför jag nu kämpar emot dem). Filmen skildrar även återupplevandet av det hemska som ibland kan bli kvar i form av PTSD (Posttraumatiskt stressyndrom). Jag dras till just sådana filmer som skildrar riktiga trauman, kriser. Kan det bero på att jag själv har upplevt olika trauman med olika innehåll i mitt liv? På ett sätt ger det ju utlopp för ens eget känsloliv när man ser händelser som på något sätt påminner om egna upplevelser och händelser. Jag har aldrig varit med om att hamna mitt i en tsunami eller annan naturkatastrof. För många innebar det förlust av barn, makar, anhöriga, vänner på ett traumatiskt och hemskt sätt. På ett sätt som ingen kunde förutsäga. Sådant som bara slår till ut ur tomma intet.

bookmark_borderTiger och hoppet!

 

”Hoppet är det sista som lämnar TIGERN!” – Jag har ett broderat bokmärke som är broderat med omsorg av en CVL-väninna som dessutom är dotter till en av mina bästa väninnor. På detta bokmärke står just de orden. Varför står dessa ord på det bokmärket då tro?

hoppettiger

Det finns en historia bakom dessa ord. Jag tänkte berätta den. Vi blev ett gäng som spenderade en hel del tid tillsammans på CVL. Under en period var jag ganska aktiv vid den första dagen för varje månadsstart. Utöver det var jag aktiv i elevrådet som elevskyddsombud. Elevråd. Det visste inte alla att det fanns. Jag drog igång en drive för att presentera elevrådet inför så många kurser på CVL som möjligt. Det tog ett par dagar och under dessa dagar satt jag vid bordet där jag brukade studera ca 5 minuter i taget och sedan studsade jag upp och iväg igen. De dagarna startade en utveckling av studiegruppen … ett antal personer som fick karaktärers namn ur Nalle Puh. Så gruppen fick namnet ”Nalle Puh-gruppen”. Vi hade Nasse ”kkkära nnnnåååån”, IOR och så hade vi Tiger och så blev det en lill-Nasse också. Det var fler med i studiegruppen, men det här blev kärnan i gruppen. ”Tiger” var jag. Detta på grund av att jag under dessa dagar studsade omkring mer än satt ned. Utöver det i stort sett alltid på gott humör, uppmutrande och glad. Lite mindre så den sista terminen kanske. Ett annat kännetecken som jag tydligen hade var att jag alltid hade hopp. Jag släppte aldrig taget om hoppet att kunna klara bra betyg på CVL. Det gav resultat.

Nej, Tiger ger aldrig upp hoppet! Hoppas alltid! Så är det fortfarande.